När ordet ansvar kommer på tal hänvisar man oftast till plikter och ansvarsområden. Det är oansvarigt att ha sönder en glasruta och strunta i att betala för reparationerna. Det är ansvarsfullt att hålla sig till de dygder man förväntar sig att ens medmänniskor ska hålla sig till. Det är inte det här denna bloggpost kommer handla om, snarare vem man har ansvaret inför.

Jag har ett ansvar inför staten att inte oprovocerat knivhugga en annan människa.  Om jag bryter mot det ansvaret skulle jag straffas av staten. Detta eftersom att staten har ett ansvar inför sina medborgare att beskydda dem från knivhuggare och att låsa in mig som potentiell knivhuggare ser staten som en del av sitt ansvarstagande. Om staten i sin tur inte skulle ta sitt ansvar att se till att jag tar mitt ansvar skulle staten straffas av sina medborgare. Den riksdag som legaliserar oprovocerad misshandel skulle inte bli omvald inför nästa mandatperiod. Förutom att mina medmänniskor har rätt att ta till självförsvar har jag endast ett indirekt ansvar inför dem att inte knivhugga dem.

Vi kan ta ett annat exempel. Om jag skulle bygga en missil i min bakgård och rikta in den mot Oslo skulle jag bli straffad av den svenska staten, även om jag kunde bevisa att jag aldrig planerade att skada någon svensk medborgare med den. Detta eftersom att den svenska staten har ett ansvar inför den norska staten att se till så att en svensk medborgare inte skadar en norsk medborgare, byggnad eller landskap. Om den svenska staten gjorde det tillåtet för sina medborgare att attackera Norge skulle den straffas genom handelstransaktioner och motsvarande krigföring.

Nästa exempel: En femåring kastar en sten genom en glasruta. Nu pratar vi skadestånd som inte är ett straff utan snarare ersättning, det är viktigt att komma ihåg. Här är inte ansvaret inför staten, utan mot ens medmänniskor. Genom sin låga ålder konstateras hen automatiskt vara oförmögen att ta sitt ansvar att inte ha sönder andras egendom, därför lägger man det juridiska ansvaret på henoms föräldrar. Det är föräldrarna som blir ersättningsskyldiga till ägaren av fönstret, inte barnet. Vidare är det också föräldrarnas ansvar att se till att barnet inte har sönder fler rutor. Då har barnet endast ett ansvar inför sina föräldrar.

Detta var om vårt ansvar inför varandra, men vi har också ett ansvar inför oss själva, på minst två sätt. Det första är hur våra handlingar påverkar vår situation. Exempelvis har vi ett ansvar att vara trevliga mot andra människor. Om en person inte tar det ansvaret kommer det straffa sig i att personen får färre vänner då folk inte vill vara vän med en otrevlig person. Om vi utgår ifrån att denna person tycker om att ha många vänner kommer dennes livssituation förändras. En kritiker kan mena att detta exempel inte skiljer sig från de tidigare jag tagit upp då det är andra människor som straffar personen som inte tar sitt ansvar. Skillnaden är att det i teorin går att legalisera knivmord och det finns folk som ser till att lagen mot knivmord upprätthålls. Exemplet om otrevlighet berör naturlagar. Ja, jag ser det som en naturlag att folk inte vill vara vän med otrevliga människor.

För att förtydliga kan vi ta ett annat exempel. Vi har ett ansvar inför oss själva att inte hoppa ner för ett stup. Om någon ändå skulle göra det skulle det direkt straffa personen själv. Det finns inget beslutande organ som kan upphäva tyngdlagen och det finns heller ingen som ser till så att tyngdlagen upprätthålls. Ingen kan därför hållas ansvarig för att personen hoppar ner från stupet, dock kan man hålla samhället ansvarigt för att det finns folk som känner för att hoppa ner från stup, men det är en annan sak.

Det andra sättet är hur synen på oss själva förändras av en handling. Kan vi leva med oss själva om vi knuffade ner vår vän för ett stup eller om vi snattar från en butik? Här är det väldigt trevligt att tro att alla människor skulle svara nej. Om vi utgår ifrån att Imanuel Kant hade rätt i att vi som förnuftiga varelser föds med samma moraliska dygder är detta det enda ansvarsområde som borde finnas. I den perfekta utopin är vi endast ansvariga inför oss själva då vi har maximal frihet för att vi klarar av att inse vad som är rätt och fel och hålla oss till de begränsningarna.

Med frihet kommer ansvar brukar det sägas. Att jag har ben ger mig en frihet att förflytta mig, men då kommer också ansvaret att inte sparka till någon. Om jag inte tar det ansvaret skulle någon kunna kapa av mina ben för att ta bort min frihet (orealistiskt exempel, jag vet). Det roliga med ordspråk är att de fungerar åt båda hållen. Om jag går med på ansvaret att inte verbalt hota eller kränka någon får jag friheten att säga vad jag vill. Om det istället är någon annan, till exempel Facebook, som bär ansvaret att jag inte gör något dumt blir konsekvensen att jag på Facebook inte får posta nakenbilder på mig själv eller länka till ”olämplig verksamhet” för att då kan Facebook råka illa ut.

Hur lång tid kommer det ta för oss som individer att kunna ta ansvar för oss själva så vi kan få den frihet vi potentiellt sätt är kapabla att bruka utan att missbruka?

Annonser